En ishet plattform
ICE HOT Nordic Dance Platform är en biennal som flyttar mellan nordiska städer. Den 12–16 december 2018 hölls den i Reykjavik. Där samlades branschfolk från Island och utlandet för att ta del av ett gediget program bestående av föreställningar, workshops och seminarier. Målet med satsningen är att öka arbetstillfällena för nordiska danskonstnärer. Koreografen Veera Suvalo Grimberg från Göteborg navigerade mellan aktiviteterna och undersökte nya kontaktytor.
Mitt i det intensiva programmet öppnade sig en oas. Upplevelserna från dagarna innan snurrade vilt i huvudet och det var skönt att blunda en stund liggandes på en matta i en tyst dansstudio i Reykjavik. Att landa i kroppen, som explosionsartat bär på hela årets laddning av upplevelser, förväntningar och minnen behövdes. Vi som kom hade hamnat på rätt plats vid rätt tidpunkt med de rätta människorna.
Hur vi kan förkroppsliga möten och samtal om dans? Och vilka kroppar ges plats i dessa sammanhang? Plötsligt började rörelsen växa i rummet. Dans och skratt varvades med tystnad. Diskussioner föddes. Bland annat lyftes frågan om hur vi kan locka fler danskonstnärer till glesbefolkade orter i norr och hur våra processer kan bli mer demokratiska, men även hållbara för miljön. Hur kan danskonstnärer i olika faser och åldrar bidra till varandras utveckling? Det blev en uppfriskande seminarieupplevelse präglad av erfarenhetsutbyten och aktivt deltagande. Jag hade verkligen turen att hamna på ”The people, time and the space is right” under guidning av Siri Wigdel och Gull Øzger från Dansefestival Barents.
Det fanns andra givande seminarier också, men jag blev medveten om hur dominerande den traditionella formen med panelsamtal trots allt är. Samtalsledaren som bjuder in publiken genom att möblera om i rummet och på det viset öppnar upp kan enkelt göra skillnad och skapa nya trender. Det känns viktigt att deltagarna möts oavsett titel, erfarenhet, ålder, bakgrund, funktion etcetera.
Som ledare för Danskompaniet Spinn reflekterar jag ofta över tillgänglighet och hur människor kan mötas på lika villkor. Det gjorde jag även under dagarna på Ice Hot. Arrangören hade redan i förväg varnat om att det till exempel skulle vara trångt vid scenerna. Ice Hot 2018 var ju den största danshändelsen på Island någonsin och många av platserna är säkert inte lika hårt belastade i vanliga fall. Publikmedlemmar med synliga fysiska utmaningar kunde hjälpas in, men för att välkomna personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar får plattformar som Ice Hot arbeta vidare. Och tillgänglighetstänket får gärna genomsyra hela satsningar och inte bara enskilda aktiviteter i programmet!
Jag ställde några frågor till Luke Pell, Maker – Curator – Dramaturg.
Genom sin roll som curator har han varit delaktig i många internationella branchmöten/mässor och jag undrade hur han upplevde Ice Hot i Reykjavik. Jag bad honom att jämföra Ice Hot med andra liknande tillställningar och ställde också frågan om representation, vems röster blev hörda.
”Having attended numerous industry ’showcase’ events over time this format and premise was not unfamiliar. I do however agree that the space for genuine meeting as people, humans, citizens of the world was limited to what unfolding in small social spaces. My general observation being that all other networking had a primarily ’industry’ led drive.
I know that historically in the UK, with similar event BDE, some members of the community, particularly dancers and residents in cities it has been hosted in have felt the absence of opportunity to meet and in particular to meet on a level that is removed from imposed professional hieararchy or transectional encounter.
I would have been keen to hear and see diverse voices within the programme even if those voices are considered emerging – I think for wider community peers and professionals to have an awareness of what’s coming and needs to come within this context would make a small but significant contribtution to developing artists and the art-form.”
Det var lyxigt att få uppleva så många föreställningar under fyra dagar. Att ta emot, bli överraskad, uttråkad och allt där emellan. Jag upplevde dramatiska, nordiska verk med en hel del mörker, väntan och melankoliska ljudmattor. Men det fanns även skratt, skrik, prat, nakenhet, peruker och andra objekt på scen. En genomarbetad dramaturgi, enkelhet och humor tilltalar mig. Zebra Dans (SE) med sin CloseEnough/Sadunära drabbade mig och påminde om dansens kraft och kommunikationsförmåga. Asrun Magnusdottirs (IS) Listening Party var en magisk upplevelse med ungdomar som bjöd med åskådarna till sitt rum på ett oväntat generöst sätt. Ingri Fiksdals (NO) Diodrama vid stranden blev en stor naturupplevelse där publiken även gavs tillfälle för egna tankar.
Reflektionsytorna kunde variera från bad och buss till svettiga dansgolv. Forskare, kritiker, producenter, koreografer, dansare och andra möttes i ett myller av åsikter och tankar. Fördelen med en avlägsen plats är att alla är där de är och gemenskapen blir tätare. Att det hela skedde på Island gav en extra dimension till resan. Stora kontraster i allt, hårda vindar och varma bad.
Så vad har jag varit med om? En maxad upplevelse på en ishet plattform. Både lite vilsen och upprymd kan en känna sig på ett branschmöte som Ice Hot, att navigera mellan händelser och människor, ta för sig lagom i djungeln av aktörer och programpunkter.
Tack Ice Hot 2018!
Veera Suvalo Grimberg
