Månadens föreställning - februari 2019

Hopp och hinder

Region Teater Väst 

Förra veckan hade vi de två sista föreställningarna av 8 för våra åk 1 elever i Marks kommun av föreställningen Hopp och hinder med Region Teater Väst.

Föreställningen spelades med publiken på scen, sittandes runt en sarg på bänkar. Mycket realistiskt liknande vilken hockey- eller innebandyarena som helst, fast mycket mindre. Publiken togs också i omgångar in under ljudligt publiksorl till sina sittplatser, också detta realistiskt. Tre skådespelare klädda i vita riddräkter med svarta stövlar, hatt och var sin bandyklubba kröp sedan upp ur var sin rejäl hockeyväska (de är ju stora med tanke på all utrustning som sporten kräver) och intog scenen som hela tiden var innanför sargen med publiken runt omkring dem.

Klubborna förvandlades direkt till hästar, som fick namn och identiteter som byggdes upp succesivt. Vi lärde verkligen känna hästarna, mer än ryttarna. Ja, till och med så att vi förknippade bandyklubbshästarna mer som huvudpersoner med tillhörande ryttare än tvärtom. Publiken förflyttades snabbt in i en värld av fantasi. Vid två till tre tillfällen avbröts allt och bandyklubborna blev bandyklubbor igen för några sekunder, sen var berättelsen tillbaka. De tre hästarna fick först visa sin skicklighet i dressyr, sen övergick det till en hopptävling på tre höjder. Tävlingsstämningen byggdes successivt upp med publikens hjälp. Ett lysande referat kommenterade tävlingsskeendet. Till slut nåddes en olidlig spänning och då hände det, en häst klarade inte pressen utan…. dog! Barnen satt knäpptysta, någon frågade, utan att få svar, hur gick det med hästen? Alla anade det värsta. Alla hemska och verkliga sjukdomar, spekulationer om vad det var som hänt, beskrevs utan omsvep. Verklighetens krasshet uppenbarades skoningslöst. Vi satt alla förstummade. Tillsammans tog de tre på scen hand om varandra och plötsligt flyttades fokus till ryttarna mer än hästarna, som mer fick vara…. käpphästar igen. Föreställningen slutade i dur med att eleverna glatt galopperade ut från scen till foajén där de fick prova käpphästridning. Ett mycket uppskattat inslag.

En till synes enkel historia som ändå förtrollade sin publik betänkligt och greppade tag i dem. Barnen lockades att på ett naturligt sätt kommentera, svara och delta i föreställningen som till stor del kan jämföras med en match helt enkelt. De var samtidigt teaterpublik som de var matchpublik. Intressant är också det faktum att käpphästridning är en ”sport” som övervägande lockar flickor och att rinkar appellerar till många sporter som lätt förknippas med pojkar, även om flickor också utövar både innebandy och ishockey. Oklart om eleverna ens tänkte på det. Verklighet där både glädje och sorg måste få plats fick också en fin inramning, utan att försköna eller prata bort känslor. Vi satt nog alla med en tår i ögonvrån när bandyklubban dog på scen. I efterhand har jag hört att elever pratat med föräldrar och i skolan om hästarna och föreställningen som satt spår i dem. En föreställning att ta till hjärtat!

Regi: Carl Olof Berg
Skådespelare: Jan Coster, Ellen Lion Siöö och Jenny Nilsson
​Manus: Carl Olof Berg, Jan Coster, Ellen Lion Siöö och Jenny Nilsson
Längd: 50 min

Carola Melo
Utvecklingsledare
​Marks kommun