En osannolik ko-nstupplevelse!

I söndags invigdes 586 meter i Vallebygden, en danspromenad på pilgrimsled. Danspromenaden görs utmed leden mellan Varnhem och Axvall – Skara.

Det ösregnade, så vi var iförda stövlar och allsköns regnkläder. Efter ett fint invigningstal av David Anthin, processledare på Skaraborgs kommunalförbund, tilldelades vi en varsin MP3-spelare där upphovskvinnan, dansaren och koreografen Anna Asplind, gav oss instruktioner om vad vi kunde se. lyssna och röra oss till.

Jag har gått en av Annas danspromenader tidigare när vi anlitade henne till Regionalt konstpedagogiskt forum 2009. Då var vi i Borås och det var staden som var kontexten. Nu var det pilgrimsvandringen och upplevelsen blev en annan.

Det var mycket meditativt samtidigt med att det satte alla sinnen i bruk som gjorde att upplevelsen blev väldigt tydlig. Så jag var tämligen absorberad av att lyssna och röra mig till instruktionerna i MP3-spelaren när jag efter uppmaningen att ta av mig skorna (det regnade fortfarande) och känna på marken med tårna inser att vi alla står i en kohage med hundratals kor och kalvar och en stor tjur.

”Känn på gräset med tårna och gå sen ut ur hagen” säger Anna. Jag trodde att denna lilla utflykt skulle stanna vid det, men inte. Anna uppmanar mig att hoppa och dansa och rulla kullerbyttor nedför slänten – korna höll sig på avstånd för det mesta men rusade och hoppade runt. Nu räcker det tänkte jag. "Spring uppför nästa kulle", uppmanade Anna. Vi deltagare sneglade på varandra. Vågar hon vågar jag.

Det var ett sånt där ljuvligt vackert böljande landskap, lite som engelska hedar. Korna hade ställt sig på toppen av kullen och syntes mellan den gröna höjden och himlen. Jodå, vi fortsatte upp för kullen. Nu började korna verkligen undra vad vi var för några och flyttade sig inte bort från oss i samma takt längre. De tittade väldigt misstänksamt men också nyfiket på oss.

När vi kom upp på kullen såg vi en djup krater framför oss. Den var kanske 100 meter i diameter. Ett meteoritnedslag för tusentals år sedan trodde jag. Men det var tydligen avknoppade isbumlingar i inlandsisen som hade skapat dessa märkliga hål. Med samma lugna och meditativa röst uppmanades jag av Anna i hörlurarna att lägga mig ner i kratern! Lägga mig ner! Jag gjorde det! Korna stod i en ring runt om och tittade ner på oss, nu mer än brukligt förvånade.

Så var promenaden slut och när jag vände mig om hade Anna och Joel Alter, kompositören till vandringens musik, byggt ett tält av en presenning i en dunge intill. Där bjöd de på kaffe och hur många olika kakor och kakor som helst. Ooch så hade det slutat regna!

Maria Carlgren