Rebus - resan till en bättre skolmiljö

Fredagstomten 9 är ingen förskola utan ett boende för barn och unga med funktionsvariationer. Projektet på Fredagstomten är en pilot där förutsättningarna innebär att REBUS upplägg och innehåll skiljer sig från de övriga projekten som genomförs i Göteborgs stad under året. 
I projektet ingår 4 barn mellan 7-18 år med funktionsvariatoner samt deras assistenter. Syftet med detta projekt är att involvera barnen och personalen i förändringsprocessen av gårdsmiljön, lära av erfarenheterna samt att utveckla arbetssätt som gör REBUS-metoden tillgänglig för fler.  

Projektet är ett samarbete mellan Kultur i Väst, Göteborgs stads lokalförvaltning, kulturförvaltningen och stadsdelarna.
Ladda ner dokumentationen och läs om erfarenheterna från REBUS i det gröna på Fredagstomten 9
 

Nu finns REBUS, metoden för att göra barn och unga delaktiga i förbättringen av sin skolmiljö, beskrivet i en inspirerande bok för spridning och användning inom regionen. Arbetet med att använda REBUS-metoden är redan igång. Först ut blir fem förskolor i olika stadsdelar runt om i Göteborg och förhoppningen är att flera förskolor och skolor i regionen ska följa efter. 

– Vi tycker att det är ett bra sätt att arbeta, inte minst pedagogiskt, med barnen i fokus, säger Eva Cassel, projektledare för REBUS-projektet, som till vardags arbetar på Göteborgs Stads lokalförvaltning.
Enheten förvaltar, anpassar och bygger lokaler och boenden för stadens olika verksamheter. I det ingår bland annat skolor och förskolor, både inomhus- och utomhusmiljön. 

– Eftersom vi arbetar mycket med skötseln av skol- och förskolegårdar är det naturligt för oss att använda de här verktygen vi har fått med oss från REBUS-projektet och att ställa oss frågorna; hur används gården pedagogiskt och hur sköter vi den utifrån ett barnperspektiv?

Under 2013 kommer lokalförvaltningen att inleda arbetet med att göra om förskolegårdar i flera stadsdelar i Göteborg; Angered, Örgryte/Härlanda, Norra Hisingen, Västra Göteborg samt Majorna/Linnéstaden. Därefter tar man sig an övriga stadsdelar och förhoppningsvis även förskolor och skolor i regionen.

– Vi tycker att de pedagogiska verktygen, att arbeta med barns delaktighet i formandet av sin närmiljö, är väldigt bra. Med barn och ungas delaktighet får vi bättre miljöer som alla är stolta över och känner större ansvar för. Det vet vi från REBUS-projektet men även våra tidigare erfarenheter tyder på det. Nu hoppas vi att fler kommuner i regionen kommer att arbeta utifrån REBUS-metoden, så att vi får in barns perspektiv ordinarie verksamheten och att det inte stannar vid enstaka projekt. 

Nu står det klart att EU väljer att förlänga REBUS-projektet. Under våren 2013 ska projektgruppen arbeta med att sprida metoden där barn och unga görs delaktiga i formandet av sin närmiljö.

Aalborg stod som värd för REBUS slutkonferens. Under två fullspäckade dagar fick vi ta del av varandras projekt och fascineras av kreativa lösningar och goda exempel.

Vi åker buss till Vadum Skole, som ligger en bit utanför Aalborg för att se resultatet av REBUS-projektet på skolan. Vadum Skole är en grundskola med årskurserna 0-9 och här går ungefär 400 elever.
Byggnaden är en låg betongbyggnad och ser lagom rolig ut från utsidan. På insidan känns den desto roligare med mycket ljusinsläpp från alla fönster på väggarna och i taket. Men det är utsidan av skolan som man har satsat på i projektet. 

– Äppleträden kommer att bära frukt så småningom. Då kan de användas i undervisningen, inom hemkunskapen, biologin och kemin. Eller så kan man plocka ett äpple om man blir hungrig, berättar läraren Lis Petersen, som visar runt på skolan.

Skolan består av två byggnader som hålls ihop med en gång mellan husen. Vid sidan av gången bildas två innergårdar. Det är dessa utrymmen som ingått i REBUS-projektet som eleverna i årskurs 4-6, sammanlagt 160 barn, arbetat med. Innan bestod området av gräsmattor och användes inte till något speciellt.

– Vi blev uppringda och tillfrågade om vi ville delta i projektet som handlar om att tillsammans med en arkitekturpedagog göra barn och unga delaktiga i förbättringen av sin skolmiljö, och det ville vi väldigt gärna.

Projektet inleddes med temadagar där man pratade om den fysiska miljön på en allmän nivå. Man dokumenterade med hjälp av fotografier, man höll mätningskurser och projektets styrgrupp, som bestod av fler barn än vuxna, intervjuade både lärare och elever. Man byggde modeller i skala 1:50 som visade olika förslag på förbättringar av innergårdarna och ställde ut dessa i biblioteket så att alla elever fick chans att följa processen.

En modell som några av eleverna gjort under arbetet med att forma skolgården.

Styrgruppen diskuterade de konkreta förslagen och såg vad pengarna kunde räcka till. Idén med att plantera äppleträd kom från barnen själva och inte från lärarna.

– Det tycker vi är så häftigt. Trots att eleverna som bestämt det här inte kommer att gå kvar när man kan skörda frukten från träden, så ville de ha äppleträd. Barnen har genomgående varit väldigt måna om att tänka på att förändringarna ska vara till glädje för många, men den tanken har vuxit sig starkare under processens gång, säger Lis.

Den andra innergården har fått hängmattor med solskydd. Nu kan den användas och bli ett extra rum, både för undervisning och för att få lite lugn och ro med en bok.

– Det inträffade en del olyckor de två första veckorna. En elev bröt armen medan en annan, som också ramlat ur en hängmatta, fick hjärnskakning. Eleverna visste inte riktigt hur de skulle hantera hängmattorna, men hur skulle de kunna veta det? Vi hade inte berättat det för dem. Så i två veckor fanns minst en vuxen med hela tiden, sedan lärde de sig hur man skulle bete sig i hängmattan.

Ett extra rum. Här kan eleverna ha lektion, umgås eller ligga och läsa.

En liten bit ifrån Vadum Skole finns förskolan Børnehaven Kernehuset. 20 barn i åldern 5-6 år var med i REBUS-projektet här. Arbetet inleddes med att personalen observerade barnen och deras lek på gården och man pratade med barnen och lyssnade till vad de hade att säga om de olika platserna som gården är indelad i. Utifrån uppgifterna man samlat in valde man att gå vidare med temat vatten. Från september till juni träffades barnen en gång i veckan för att arbeta vidare tillsammans med två vuxna. Man pratade om vatten i alla dess former och de vuxna stöttade och uppmuntrade i samtalen. Man experimenterade med vatten och försökte lösa gåtan med att få till en vattenväg. Efter otaliga försök att få vattnet att stanna kvar i rännan lyckades man hitta en metod som fungerade, därefter kunde man börja bygga om en del av gården för vattenlek Där finns tre mindre bassänger i olika höjd, där barn i olika åldrar och storlekar kan stå upp och leka. Vattenvägen innehåller minidammar med slussar där barnen kan leka, pumpa och stå i. Vid vårat besök satt två-treåringarna vid vattnet utan att bry sig minsta lilla om att det klampade runt trettio vuxna på deras gård. Helt upptagna och fascinerade av leken med vattnet.

Vatten upphör inte att fascinera barnen på förskolan.

Samtliga tolv pilotprojekt har lärt sig enormt mycket under projektets gång och alla har sett vinsterna med att samarbeta och involvera barnen i planerandet av deras närmiljö. Men  erfarenheten från båda pilotprojekten som vi besökte under slutkonferensen är att projekttiden skulle kunna halveras.

– Det är svårt för en 11-åring att ta in hur lång tid två år egentligen är. Ännu svårare är det förstås för de yngre. Vi tror att projektet skulle tjäna på att vara koncentrerat till ett år, säger Lis Petersen

Just nu pågår arbetet med att sprida REBUS-metoden. Som en del i arbetet utformar man en lättillgänglig folder som beskriver hur man kan samarbeta för att göra barn och unga delaktiga i formandet av sin skolmiljö. Under en konferens i Malmö fick projektet värdefulla synpunkter som man tar med sig in i det fortsatta arbetet.

– De vi mötte nu har inte varit med i projektet tidigare, men de har läst guidelinen och markerat de delar som inspirerat dem. Utifrån deras kommentarer har vi plockat ut vissa begrepp som gruppen tyckte var viktiga. Det är till exempel delaktighet, kommunikation och information. Demokrati, samarbete, ansvar och lärande/kunskap.

– Det är väldigt fruktbart för diskussionen. I min grupp var det till exempel en förskollärare och en teknisk personal som hade helt olika syn på vad till exempel lärande och kunskap är.

Folder på gång

Konferensens syfte är att göra en informationsfolder för att sprida REBUS-metoden och locka förvaltare, arkitekter och planerare att beställa guidelinen och använda metoden. Foldern kommer att översättas till engelska och även komma ut på norska, danska och svenska. 

- Det har varit en bra resa och en givande konferens. Vi fick en hel del input när det gäller vårt fortsatta arbete med REBUS och nya möjligheter till framtida samarbeten under den här konferensen, säger Mania Teimouri.

I REBUS deltog tolv skolor och förskolor i Norge, Danmark och Sverige. En av skolorna var Önneredsskolan i västra Göteborg. Där skulle omkring 75 elever komma överens om vilka förändringar som skulle göras. En av lärdomarna är att demokrati tar tid. 

Vi träffas på skolan dagen efter att REBUS-samordnaren på skolan, Anna Banck, varit med på en sista träff med REBUS-gänget. Hon har med sig ett inramat diplom som hon visar Cornelia Sörensson och Frida Utterhall. Två av dem elever som var med i själva projektet.

– Det här diplomet ska vi sätta i glasskåpet utanför skolmatsalen så att alla ser hur duktiga vi har varit, säger Anna.

Nu har det gått några år sedan projektet startade och Cornelia och Frida går numera i sjunde klass. När projektet drog igång gick de i femte klass och tillsammans med 73 andra elever skulle de bestämma vad man skulle göra med sin utemiljö.

– Vi började med att gå runt ute. Då skulle vi känna efter hur det kändes på olika ställen, hur vi mådde när vi gick förbi en plats och tycka till, berättar de.

Elever på Önneredsskolan planterar krusbärsbuskar.

Deras gård var oerhört lerig under stora delar av året, förutom när den var stel av frost. Det var tydligt att något måste göras. Under processen förde alla elever dagbok i sin reflektionsbok. Huvudsyftet med REBUS-projektet var att göra eleverna delaktiga i förbättringen av sin skolmiljö. Att alla elever skulle vara delaktiga, vilket blev en viktig del av arbetet på Önneredsskolan. Diskussioner fördes om hur man är delaktig och eleverna kom fram till en rad kloka kriterier för vad det innebär att vara delaktig. Cornelia och Frida tycker att deras medverkan hade betydelse i hela processen.

– Jag tycker att alla fick säga sin mening och att alla fick vara med, säger Frida.

Men hon tycker att arbetet drog ut för länge på tiden. Det tog nästan ett år innan det faktiskt hände något. Då hade klassen redan hunnit flytta upp till sjätte klass. Anna Banck håller med, men säger att det finns orsaker till att det tog lång tid.

– Det här var ett pilotprojekt, då är man först med att göra allting. Det var första gången för oss allihop. Vi har helt klart lärt oss att demokrati tar tid. Det tar tid om alla ska vara delaktiga. Vi har också lärt oss att det finns stora skillnader i lagstiftningen mellan våra olika länder och att det är mycket att ta hänsyn till när man ska bygga något. Det finns många regler kring säkerhet som jag inte kände till tidigare, säger Anna.

Eleverna fick också lära sig vad saker kostar. I REBUS-projektet har deltagarna förfogat över 50 000 kronor per skola. Överst på önskelistan på Önneredsskolan var en kinagunga. Tyvärr blev den för dyr. Istället blev det bland annat en hinderbana, planteringar och färg som eleverna använde till att måla till exempel hagar och ett stort Fiaspel där kompisarna blir spelpjäser.

– Först blev vi besvikna, nästan alla ville ha en kinagunga. En del ville ha en hockeyrink också, men det gick ju inte. Hinderbanan blev egentligen också för liten och passar bäst till de små barnen eftersom hindren inte fick bli för höga, berättar Cornelia.

Eleverna mäter upp målar markeringar
brevdvid längdhoppsgropen.

Men planteringarna och asfaltsmålningarna är de nöjda med. Under en av årets soligaste och varmaste dagar fick eleverna iscensätta sitt långa arbete och göra förbättringar på sin skolgård. Det var en rolig dag, tycker de alla tre.

– En sak är säker. Sätt färg på skolgården, då kommer till och med de stora eleverna att vara med och leka. Våra högstadielever var med och hoppade hage med en gång, säger Anna.

En annan vinst är att eleverna fått närmare relationer till varandra.

- Visst är det väl så tjejer, att ni känner varandra väldigt bra nu när ni kommit upp i sjuan. Att ni har fått en väldigt fin gemenskap tack vare det här projektet, frågar Anna.

Jo, nickar både Cornelia och Frida. Gemenskapen har de med sig. Ända upp till högstadiet.